Battle of wills

Myggan: "Godis Godis! Kan jag få godis mamma?!"
Jag: "Nej nej, inte godis. Snart är det lunch."

Myggan ser sig om. "Mamma, päron, päron! Kan jag få ett päron."
Jag: "Ja, det går bra, du kan få ett päron." De ligger på bordet i en plastpåse, den genomskinliga från affären. Jag tar upp ett och räcker henne.
"Du måste skölja det först," säger jag.
"Nej", säger Myggan tvärsäkert. "Det måste jag inte."
"Jo", säger jag.
"Nej!" säger Myggan.
"Jo!" säger jag. "Det kan vara medel på det som smakar äckligt!"
Och vi stirrar på varandra, och hon för långsamt päronet mot läpparna medan hon betraktar mig och ögonen är glada, och jag bara "Orka!". Och så funderar jag ifall jag orkar insistera på att päronet måste tvättas, och hur besprutade Conference-päronen egentligen är och hur jag brukar äta vindruvor och jordgubbar i bilen på väg från affären innan de hunnit tvättats själv, men sen tänker jag att om jag ger mig redan här, hur ska det då gå? Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål, som Astrid Lindgren skrev. Fast det var förstås ett helt annat sammanhang, men eskalationsprincipen stämmer.

Så jag tar päronet ifrån henne och går och sköljer det själv, men hon hann bita lite i det. Det är därmed lite osäkert om jag fick som jag ville här, kanske var det ingen som fick det. Jag tänker att jag hoppas att det inte var så mycket besprutningsmedel på pärontuggan som hon fick i sig, medan jag reflekterade över om det var värt att driva igenom min vilja. Och på den marginalen svävar vi ständigt, Myggan och jag. Hon kör stenhårt på utmattningsprincipen. Och jag är vuxen och vet ibland bäst, och när jag vet bäst får jag inte ge mig. Och för henne är det avgörande, individformande, frigörande att få ha en egen vilja, och att prova ut var den absoluta gränsen går.

Det är inte lätt att vara förälder, inte lätt att vara barn. Båda sidor vet nog att man måste unna den andra sidan sina små segrar ibland. Så upprätthåller vi en balans.

(Här är jag sýnnerligen frestad att dra paralleller till terrorbalanser och det kalla kriget, men det är kanske att dra den här diskussionen en smula för långt. I alla fall när vi diskuterar päron. När vi pratar läggningstider, eller huruvida det är okej att gå ut barfota på vintern, då är det kanske en annan historia. Myggan är för övrigt en ytterst begåvad argumentatör och förhandlare, och hon godtager sällan motargument av typen "för att jag är den som bestämmer här/vet bäst/är vuxen/säger att det är så".)

Och avslutningsvis vill jag bara tillägga att om det finns en vattenkran att tillgå, då sköljer vi banne mig frukten i det här hushållet!